Att söka hjälp

Det är ofta ett stort, men viktigt, steg att bryta tystnaden och söka hjälp. Att berätta för familj, vänner och främmande människor om att du har varit utsatta för sexuella övergrepp är en modig och ibland skrämmande handling. Då kan det vara skönt att börja med att berätta för någon som delar liknande erfarenheter och som förstår hur det kan vara.

För de allra flesta är minnena av de sexuella övergreppen en stor hemlighet och en börda att bära på. Många tvivlar också på sina minnen. Det är också vanligt att negligera det som hände, eller uppleva att det som hände är för svårt att berätta om. Inte sällan finns också en oro för hur omgivningen ska reagera eller påverkas om sanningen kommer fram.

Det kan ta flera år att samla ihop sig för att våga söka hjälp. I en medlemsundersökning Rise gjorde 2017 framkom att de allra flesta väntat i 16 år eller mer innan de för första gången berättat för någon annan om övergreppen. Ofta innebär det många år av lidande i ensamhet. Men, det är aldrig försent att ta steget och få hjälp.

För vissa kan det vara en kris eller en omvälvande upplevelse som kan vara det som gör att den utsatta känner att det är dags söka hjälp. Exempelvis en separation, att bli förälder, att förövare dör eller att något annat starkt stressframkallande händer.

De allra flesta av våra medlemmar vittnar om hur skönt det var då de äntligen vågade berätta. Att veta att alla stödpersoner och medlemmar i Rise har liknande erfarenheter kan ofta göra det lättare att ta det första steget och bryta tystnaden.

Det finns olika vägar för dig som vill söka stöd på Rise och bli hörd i det du varit med om.
Till vår stödtelefon, stödchatt och stödmail kan du alltid vända dig för att komma i kontakt med våra utbildade stödpersoner som själva varit sexuellt utsatta som barn. Vi för inga journaler, du kan alltid vara anonym i stödtelefonen och stödchatten och du kan också alltid avsluta kontakten när du vill.
För att se våra aktuella öppettider i stödtelefon, stödchatt och stödmail läs mer här

För 3 år sedan var det omöjligt för mig att tänka mig att berätta. Men en dag stod jag inte ut längre med ensamheten.

// Björn