Intervju med styrelsen

Gita Rajan, Rsci:s ordförande, arbetar till vardags som läkare och är klinik- och forskningschef på Wonsa, world of no sexual abuse. Det var hennes mamma som tipsade henne om att söka sig till Rsci för elva år sedan. Hon gick sedan med i styrelsen 2011 för att hon ville vara med och se till att Rsci kunde utvecklas och fortsätta sin viktiga verksamhet. Hon ville ge tillbaka lite av det hon själv hade fått, genom att bidra till att verksamheten blir tillgänglig för fler. Det kände hon också under sin egen process.
– Så snart jag blir fit for fight vill jag bidra! När jag deltog i verksamheten var jag bara fokuserad på hur det kunde hjälpa mig. När jag sen gick med i styrelsen bytte fokus helt från vad jag kan få, till hur man kan göra för att fler ska få det?

Hermine Holm, vice ordförande i styrelsen, arbetar även som verksamhetsledare i den dagliga verksamheten på Rsci och är länken mellan personal och styrelse. Hon är även VD för Wonsa AB, som är en del av insamlingsstiftelsen Wonsa. När hon för första gången berättade för någon om vad hon hade varit med om, vågade hon också för första gången googla på ordet incest och då kom Rsci upp, det är nio år sedan nu. Hermine gick för fyra år sen med i styrelsen, för att hon tyckte att det var så mycket som var omgärdat av skam och hemligheter, hon tyckte att Rsci behövde öppnas upp och ville vara med i det arbetet.

Barbro Lindahl, kassör i styrelsen, är ekonom och har varit lärare och forskat, men arbetar numera på en pensionärsförening. Hon hörde talas om Rsci 1999, läste Courage to heal, och ringde upp. Barbro L gick med i styrelsen för närmare nio år sedan. Hon hade innan det tänkt att hon ville göra nåt aktivt i Rsci, när valberedningen då kontaktade henne började hon i styrelsen.
– Det är fint att känna att man gör en skillnad för något som faktiskt är ett väldigt stort samhällsproblem, men som är väldigt fördolt.

Cecilia Bengtsson, styrelseledamot, arbetar som kommunikatör med skriftlig och redaktionell kommunikation, hon gör bland annat tidningar, faktaböcker, appar och marknadsmaterial.
– Det var min syster som hittade Rsci på nätet när min varböld sprack, när jag blev traumatiserad och förstod varför, det var 2004.
Hon gick med i styrelsen för ett år sen för att hon ville betala tillbaka, när hon själv stod stadigt, eftersom Rsci betydde så mycket för henne själv då när allt var som värst. Hon hade också stort förtroende för de som redan satt i styrelsen, att de gjorde bra saker.

Katri Berg, styrelseledamot, jobbar annars med daglig verksamhet för funktionshindrade. Hon har tidigare arbetat som stödkvinna på Rsci och är en av de medlemmar som har varit med i Rsci längst, hon gick med när hon var 18 år, det är nu 27 år sen.
– Jag började snabbt i sluten stödgrupp och deltog på ett sommarläger. Det var precis samma verksamhet då, det är verkligen en jättebra grundverksamhet som vi har kvar än idag. Det är en röd tråd som fortfarande håller.
Katri var med i styrelsen första gången för ungefär åtta år sen, och gick med igen förra året.
– Idag är det stabilare och vi är i en stark utvecklingsfas, istället för att reda ut problem så jobbar vi framåt.

Barbro Sjöqvist, suppleant i styrelsen och stödmedlem i Rsci, arbetar som advokat sedan början av 90-talet, i huvudsak med mäns våld mot kvinnor och barn samt sexuella övergrepp. Hon läste juridik på 80-talet och arbetade samtidigt på Alla kvinnors hus, det var då hon kom i kontakt med Rsci, som var där och berättade om sexuella övergrepp.
– Då kände jag att det är det här jag vill hålla på med, det är en så jätteviktig fråga att arbeta med.
Barbro S har förutom Rsci också engagerat sig i och samarbetat med Wonsa, Unizon, Hopp, kvinnojourer och Brottsoffermyndigheten. Hon gick med i Rsci:s styrelse i augusti 2014.
– Rsci har alltid legat mig varmt om hjärtat för jag vet att föreningen gör ett jättebra jobb. De kvinnor som jag har representerat från Rsci har överlevt mycket tack vare Rsci.

Styrelsen har möten ungefär en gång i månaden, då har de en dagordning som de följer, där olika områden tas upp och det bockas av var man står just nu, vad som behöver tas beslut om och vad man behöver undersöka mer. Alla i styrelsen har ett eget ansvarsområde som de har lite extra koll på. De får också en rapport från de anställda i verksamheten om hur det går och vad man har planerat.
– Vi försöker peta mindre och mindre i verksamheten. Vår ambition är att lägga tid på hur vi strategiskt kan fylla de mål vi har för verksamheten, säger Gita.

Styrelsen arbetar för att Rsci ska finnas på fler ställen och nå fler målgrupper. En viktig pusselbit i det arbetet är ekonomin, vad tillåter budgeten att man kan göra? Den ständigt aktuella frågan är: Hur kan man få mer pengar?
– Vi måste ständigt argumentera för vår särart och behovet av vår existens till de vi söker pengar hos, säger Gita.
– Det är mycket som ska fungera, fast det egentligen inte finns resurser, det är som att driva ett företag, men med väldigt begränsade möjligheter, beskriver Cecilia.

Men det finns också andra svårigheter med att sitta i styrelsen och arbeta med en ideell förening.
– Det svåraste med styrelsearbetet är att det är så många olika behov att ta hänsyn till. Vi finns för våra medlemmar, idén är att vi ska hjälpa varandra. Men det fina i att alla har varit utsatta är också sårbarheten, alla har sina sköra punkter och områden. Alla som är medlemmar har fått sin tillit skadad, vilket ställer särskilda krav för verksamheten. För mig personligen är det ibland jobbigt att saker behöver gå långsamt då behovet av trygghet bland våra medlemmar är så stort, det måste jag jobba på eftersom jag gärna vill att saker ska gå snabbt, säger Gita.
Cecilia håller med:
– Det är ofta trögt, det är svårt att driva en ideell förening framåt. Varje tid är också ny, hur ser man till att föreningen är aktuell just nu, med de resurser och de människor som finns? Hur förhåller sig kärnverksamheten till verkligheten och samhället såsom det ser ut idag? Det är exempelvis svårt att engagera medlemmar, men utan medlemmar finns det ingen förening, så hur gör man föreningen relevant för medlemmarna? Det är svårt att hitta rätt där.
Hermine beskriver också svårigheten med just medlemsformen:
– Det svåraste med Rsci är just att vi är en medlemsorganisation, det gör det svårt att driva ett effektivt och stabilt arbete ibland eftersom så mycket kan förändras på så kort tid, beroende på vad medlemmar röstar på årsmötet och vilken styrelse medlemmarna väljer. Men det är också svårt att hitta medlemmar till styrelsen, många som är aktiva medlemmar är i en läkningsprocess vilket gör att de inte alls är på en plats där de orkar sitta med i en styrelse. Det gör oss lite bakbundna upplever jag det som. Det är en stor utmaning.

Men allt i styrelsen är inte bara svårt och jobbigt.
– Vi skrattar mycket. Det är viktigt eftersom ämnet är så tungt, men vi har riktigt kul. Det roligaste är att få använda all den samlade erfarenhet som samlats under 35 år, att stå på den basen och sen laborera och arbeta fram hur vi kan göra det mer tydligt och tillgängligt. Vi gör det lekfullt, vi har ofta ganska olika åsikter, låter det få ta plats, och sen bestämmer vi nåt och genomför det, säger Gita.

Katri berättar också om den positiva förändringen som skett de senaste åren:
– Det är roligt att reflektera över föreningen i tid, bakåt och framåt, att ta ett utifrånperspektiv och se att det verkligen händer saker.
Barbro S beskriver också skillnaden i allmänhetens syn på incest:
– Det har blivit en enorm skillnad i allmänhetens kunskap om incest, till det bättre, när jag började jobba på Alla kvinnors hus var incest ingenting man pratade om, ”det förekom inte”, och om någon pratade om det sågs det som väldigt konstigt. Folk är idag i alla fall medvetna om att det förekommer, sen förstår de kanske inte i vilken omfattning och vad det är som verkligen händer, säger Barbro S.

Styrelsen verkar ganska enig i vad de vill för Rsci i framtiden; att finns tillgängliga för fler.
– Vi måste bli självklara. När man väl berättar om att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, då är det hit man vänder sig. Det ska vara naturligt att man tillfrågar oss i alla lägen som har med det här området att göra. Vi måste också finnas tillgängliga för så många som möjligt rent fysiskt, det jobbar vi med att hitta former för, säger Hermine.

Flera i styrelsen påtalar också att de gärna ser att män får ta del av verksamheten, att man borde dela med sig av Rsci:s erfarenhet och kunskap, utan att för den sakens skull förändra föreningen.
– Frågan om män är ett problem som vi försöker lösa just nu, vad gör vi med alla män som har motsvarande problem som våra medlemmar? De har såklart också ett enormt behov av att få hjälp, hur ska vi kunna hjälpa dem också? Även om det oftast är män som är förövare innebär inte det att alla män är förövare. De män som själva har varit utsatta mår såklart lika dåligt som våra medlemmar gör, men det finns ingen naturlig organisation för dem som Rsci finns för kvinnor, berättar Barbro S.

Gällande drömmen för Rsci i framtiden talar alla i styrelsen om öppenhet, systerskap och tillgänglighet.
– Jag vill att Rsci ska bli en organisation där kvinnor stannar kvar och ger tillbaka, från en utsatt kvinna till en annan, säger Hermine.
Gita avslutar:
– Drömmen är att vi i framtiden finns i alla regioner i Sverige, var man än bor ska man kunna ta sig till en lokal verksamhet om man behöver. Det finns ingen som vi, det måste vi se till att nå ut med till alla som behöver oss.

Men får man drömma fritt är förhoppningarna större än så.
– Önskedrömmen är att vi inte skulle behöva finnas, att inga fler unga ska behöva utsättas för det som vi har varit med om, avslutar Barbro L.